FadeTogether

Grävskoporna var inte synliga genom de neddragna persiennerna, men det genomträngande skrapande ljudet hade pågått ända sedan tidig förmiddag. Hela rummet var fullt av spår från de två gångna dagarna som bestått av två bästa vänners framhävande av respektives sämsta ovanor. Tomma chipspåsar dröste på golvet, papperskogen var till hälften fylld av hastigt upprivna snickerspapper och flottiga handkontroller till tv-spelet vilade i den obäddade sängen. Intaget av tomma kalorier hade, traditionsenligt, lett till ångest för oss båda, men vi hade som vanligt haft lika kul på vägen. Att vi hade kul var lite förvånande för min del, eller kanske bådas. Viktorias pappa har efter en längre tids sjukdom gått bort i dagarna och lett till stor sorg i familjen. Det hände så nyligen att inte ens en dödsannons hunnit komma in i tidningen. Att vi hade precis lika kul som vanligt, var därför både en lättnad, men samtidigt lite oroande. Som trogen vän skulle jag självklart tröstat henne så länge det behövdes, men jag antar att alla har sina sätt att hantera sorg, och om det innebär att jag behöver få nån att skratta så är jag inte den som är den. Tvärtom. Jag är bara orolig att känslor lätt blir förträngda och lagras i en tunn och skär glasburk om det inte får bearbetas tillräckligt, och i rättan tid. Det enda som har svar på det är framtiden. Eller legitimerade psykologer.

Att lycka kunde porträtteras på en rektangulär pappersbit fick jag även uppleva idag då en kort trip till Angered centrum innebar uthämtandet av tre stycken glorifierade Muse-biljetter. Efter den 21 oktober kommer jag att kunna dö lycklig.