Sorrow is the new horror

Sen jag slutade med mina happy-piller har jag upptäck hur härligt det är när tårkanalerna öppnas (eftersom de var bomstopp innan). Det krävs dock en sorglig film eller låttext för att detta ska triggas. Googlade vilka som ansågs vara det sorgligaste filmerna genom tiderna, och på många listor fanns 'Beaches' med. En film från 1988 med Bette Midler. Har precis sett klart den nu och den var verkligen sorglig.. väldigt old fashion sorglig: En vänskap byggs upp, sen börjar de bråka och lagom tills de blir sams igen upptäcker den ena att hon har en dödlig sjukdom. Lite kliché, men var såpass välgjord att det funkade.

 Såg innan på en mer originell film, 'Little Miss Sunshine'. Det var en scen där, när sonen får reda på att han är färgblind, som var så gripande. Wow, se den. Skitbra film med osliskigt feel good-slut.

Anledningen till titeln i detta inlägg är att jag helt var insnöad på skräckfilmer förut. Fick en kick av att bli skrämd (men inte av att bli äcklad a la Saw 3). Nu får jag mer en kick när mitt hjärta brister. Är jag onormal?

Kommentarer
Postat av: Nina Owens

Inte då!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback